Kommunikation – en balans mellan magi och mellanmjölk

Det finns stunder i ledarskapet då kommunikationen verkligen når fram – när vi känner att våra ord landar rätt och skapar något verkligt i rummet. Det är en nästan magisk känsla, som om vi hittat rätt frekvens och allt faller på plats. Men det finns också andra tillfällen, lika oförglömliga, när vi trots all vår kunskap och alla välmenta försök misslyckas fullständigt. Orden kanske är rätt, budskapet genomtänkt, men något saknas och resultatet blir ett platt fall.

Varför händer det?

Kanske ligger svaret i att kommunikation är långt mer än ord och tekniker – det är en dynamik, en känslomässig förbindelse. Att leda med ord kräver inte bara att vi förmedlar en idé, utan att vi möter andra människor där de befinner sig. Och det är här det blir svårt. 

Varje situation, varje individ, varje ögonblick är unikt. Det som fungerar en dag kan slå fel nästa, inte för att vi gör fel, utan för att förutsättningarna förändras. Kanske är vi själva inte helt närvarande. Kanske är mottagarens värld fylld av brus vi inte kan se.

En händelse från vardagen:

Jag minns en gång när jag skulle tala inför en större grupp ledare om passionerat ledarskap. Det var en viktig dag för mig, och redan på morgonen bestämde jag mig för att välja en outfit som verkligen speglade mig – något som kändes bekvämt, självsäkert och lite speciellt. Det var inte bara kläder, det var en del av min förberedelse för att känna mig som mitt bästa jag.

Men det som verkligen gjorde skillnaden den dagen var mitt personliga knep – något jag tagit med mig från idrotten, från min tid inom hästhoppning. Precis innan jag skulle gå upp på scenen stannade jag upp och försatte mig i den känslan jag brukade ha innan jag red in på banan.

I mitt huvud såg jag framför mig varje hinder, varje galoppsprång, och hur jag kommunicerade med hästen genom små, knappt märkbara signaler. Det var en känsla av total närvaro, en tyst dialog mellan mig och hästen, och ett fokus där varje rörelse byggde mot en gemensam framgång. Jag kunde känna hur allt föll på plats – min kropp, mitt mindset, och min energi.

Den känslan tog jag med mig upp på scenen. På bara några minuter gick jag mentalt igenom hela mitt framförande, precis som jag hade hoppat en bana i huvudet. Och när jag väl stod där framför publiken hände något. Jag minns den där magiska stunden – hur allt bara klickade. Mitt kroppsspråk, min närvaro, och hur jag lyckades skapa en kontakt med publiken som jag nästan kunde ta på.

Efteråt kom flera personer fram till mig och sa: "Jag vet inte vad som hände, men det var elektriskt". För mig blev det ännu en påminnelse om kraften i att förbereda sig mentalt och att våga gå in i rätt känsla. Det handlar inte bara om att leverera budskapet – det handlar om att leva det i stunden.

Vid pennan
Monica